De flesta kan enas kring att biologisk mångfald är viktigt. Mångfalden kan ses som ett av flera mått på hur välmående ett ekosystem är. Men av samma skäl är frågan om hur man stärker eller skyddar den biologiska mångfalden komplex och kontextuell. Ekomodernismens övergripande perspektiv är att biologisk mångfald kan behöva stärkas både genom ökat skydd av känsliga eller utsatta ekosystem, genom förändrad – och ibland till och med intensifierad – mänsklig påverkan, och genom användning av ny kunskap och teknik.
Biologisk mångfald är ett begrepp som ofta dyker upp i miljödebatten; man debatterar hur olika mänskliga aktiviteter hotar den biologiska mångfalden, hur den påverkas av klimatförändringarna, hur vi kan skapa mer biologisk mångfald i vår närmiljö och så vidare.
Förlusten av biologisk mångfald framställs både som en tragedi i sig och som ett hot mot de ekosystemtjänster vi som samhälle är beroende av, och tonläget blir ofta högt när åtgärder för att bevara hotade arter krockar med andra samhällsintressen.
Så vad är det då som står på spel? Varför ska vi bevara den biologiska mångfalden? Och vad är det vi ska bevara?
När man talar om biologisk mångfald talar man så gott som alltid om antalet olika arter på en plats. Det finns förstås andra “nivåer” av biologisk mångfald, t ex mångfald på genetisk nivå, mångfald av naturtyper, men arter är en tämligen naturlig utgångspunkt. Mänskliga aktiviteter av olika slag förstör eller förändrar livsmiljöer som många arter är beroende av för sin existens vilket leder till en situation där ett stort antal arter bedöms vara i riskzonen för att utrotas, antingen på global eller regional nivå. Enligt den Internationella Naturvårdsunionens (IUCN) s k rödlista riskerar 37 400 arter (av 134 400 bedömda) i världen att utrotas på sikt. För Sverige är motsvarande siffra 2 249 arter (av 21 740 bedömda).
Att arter försvinner är i sig inget onaturligt: majoriteten av alla arter som någonsin existerat är ju numera utdöda och man kan med hjälp av fossila ledtrådar identifiera en slags naturlig utrotningstakt, likaväl som tidigare perioder av accelererat utdöende av arter (så kallade mass extinction events). Men siffrorna i de nämnda rödlistorna, och de antaganden man kan göra om man antar att andelen hotade arter är ungefär densamma för icke bedömda arter, gör att många forskare nu menar att arter försvinner eller riskerar att försvinna mellan 100 och 1000 gånger snabbare än den naturliga utrotningstakten. Man kan rentav, enligt många forskare, säga att vi befinner oss i den sjätte massutrotningsfasen i livets historia.
Vi har alltså en situation som kan beskrivas som en kris för den biologiska mångfalden: vi riskerar att förlora ett stort antal arter och även ekosystem för gott. Bland dessa arter finns både stora, karismatiska djur som t ex valar och stora kattdjur såväl som små ryggradslösa djur som bara experter kan identifiera och som de flesta människor antagligen känner sig hyfsat likgiltiga inför. De olika arterna kan också vara hotade på nationell, regional eller global nivå. Just att det handlar om så många arter och så många olika geografiska nivåer gör bevarandet av den biologiska mångfalden till en mångfacetterad och komplex fråga.
Det är alltså inte enkelt att prata om hotade arter eller biologisk mångfald på en övergripande nivå eftersom sammanhangen och konsekvenserna av en förändring kan skilja sig så mycket åt. Det man dock kan säga är att förlusten av arter riskerar att leda till en värld där de ekosystem vi är beroende av fungerar sämre, är mer sårbara och erbjuder oss färre möjligheter. Exakt vad som kommer hända är svårt att säga och beror förstås på om och när vi lyckas få ner utrotningstakten till en mer naturlig nivå.
I ett bästa tänkbara scenario påverkas inte vi människor särskilt mycket även om vi förlorar en del arter; eventuella negativa effekter påverkar främst enskilda ekonomiska sektorer och spiller inte över på resten av samhället i någon större omfattning.
I ett värsta tänkbara scenario leder försvinnandet av tillräckligt många arter till vad man kallar en utrotningskaskad som drar med sig flera arter i fallet, ekosystem förändras i grunden och effekterna spiller över på essentiella samhällsfunktioner som jord- och skogsbruk, fiske med mera. Effekterna av detta skulle i värsta fall kunna skapa en kris för hela samhällen.
Dessa scenarion är förstås extremer och relativt osannolika – de verkliga effekterna kommer antagligen vara scenarion som ligger någonstans emellan dessa extremfall.
RISKERNA MED ARTUTROTNINGEN
Vad är då sambandet mellan biologisk mångfald och ekosystem som fungerar sämre, är mer sårbara och erbjuder oss sämre möjligheter?
Om man ska ge ett kort men ändå hyfsat uttömmande svar på den frågan skulle man kunna börja med ordet “ekosystemtjänster”: ett begrepp som används för att beskriva saker som naturen, i vid bemärkelse, ger oss och som vi har nytta av. En ekosystemtjänst kan vara någonting immateriellt som t ex de positiva effekterna på mental hälsa som naturupplevelser ger, eller någonting mer konkret som t ex en skörd av timmer eller äpplen. Det kan också vara saker som vi inte direkt kan ta på eller erfara, som t ex att vissa ekosystem kan fungera som kolsänkor, dvs ta upp och lagra en del av det överskott på koldioxid vi människor släpper ut till atmosfären.
Exakt hur många olika typer av ekosystemtjänster det finns är till stor del en fråga om hur man väljer att klassificera dem. Men om vi studerar vilket konkret ekosystem som helst så ser vi snart att det är möjligt att hitta ett rätt stort antal tänkbara ekosystemtjänster som levereras av just det ekosystemet, och att hur dessa värderas relativt till varandra beror på vem man frågar. Vilka tjänster som levereras påverkas förstås också av vilka och hur många arter som finns i ett ekosystem. Men det finns också ekosystem där vi inte är helt säkra på vilken roll en eller flera enskilda arter spelar, och där detta bör vägas in i risken av förlorad biologisk mångfald.
Lavar i boreal skog är ett exempel. De flesta av de rödlistade arterna har sannolikt ingen större betydelse för ekosystemet i stort eller någon ekosystemtjänst. Men svampkomponenten i många lavar producerar samtidigt olika kemiska substanser som inte hittats hos någon annan organismgrupp än just lavar. Många av dem har visat sig ha anti-mikrobiella såväl som andra potentiellt användbara egenskaper. Med tanke på hur många substanser som visat sig vara unika för denna organismgrupp är det kanske inte helt fel att anta att vi kan ha nytta av att ha bevarat en mångfald av lavar i framtiden.
De grödor vi odlar har sitt ursprung i vilda växter som människor långsamt förbättrat och vilda släktingar till dessa arter är en faktisk och potentiell källa till värdefulla gener som vi behöver för att anpassa vårt jordbruk till ständigt nya förutsättningar. Det finns många exempel på dessa vilda släktingars betydelse. Till exempel ingår genetiskt material från bockveten, vilda släktingar till vete, i de flesta moderna varianter. Man har också hittat potentiellt användbara gener för resistens mot den senaste, mycket smittsamma varianten av svartrost (ug99) hos olika arter av bockvete.
VERKTYG FÖR ATT BEVARA MÅNGFALDEN
Vi ser alltså att det finns argument för att bevara den biologiska mångfalden och stoppa utarmningen av våra ekosystem. Men hur ska vi göra det?
Ett intuitivt första svar är förstås att vi måste skydda dessa arters livsmiljöer genom att bilda reservat, nationalparker och andra typer av områden där mänsklig verksamhet regleras mycket strikt. Och det stämmer till stor del; många arter behöver miljöer där ekosystemet får utvecklas utan eller med minimal mänsklig påverkan. Det finns också ett stort behov av tillfälliga avbrott från mänsklig störning: fågelskyddsområden med tillfälliga tillträdesförbud är kanske det främsta exemplet.
Men hur mycket behöver skyddas? Även här är det svårt att ge ett enkelt och kortfattat svar. 30 procent av varje specifikt ekosystem är en siffra som ofta nämns, och det är även vad EU föreslår i sitt förslag till biodiversitetsstrategi. Andra menar att man bör lägga till 20 procent ytterligare för att ta höjd för klimatförändringarna och deras effekter på olika ekosystem. De nämnda procentsatserna avser alltså 30 – 50 procent av varje specifikt ekosystem som anses ha betydelse för den biologiska mångfalden. Vi skulle alltså behöva skydda 30 – 50 procent av boreal skog som har vad man kallar naturskogskvalitéer, dvs i mångt och mycket påminner om hur en naturligt utvecklad skog skulle se ut, eller 30 – 50 procent av alla ålgräsängar, ädellövskogar osv.
Men den typen av brett formulerade mål är förstås bara riktlinjer, vissa ekosystem kan behöva betydligt mer. Vissa forskare menar t ex att vi behöver skydda runt 80 procent av regnskogen i Amazonas för att bevara den överhuvudtaget – annars kommer negativa återkopplingar leda till att regnskogen ersatts med ett annat, torrare ekosystem.
Förutom hur mycket som behöver skyddas varierar det förstås också hur strikt skyddet måste vara.
Ett exempel: Om man tittar på den svenska rödlistan ser man att väldigt många listade arter är kopplade till jordbrukslandskap. En stor del av den mångfalden är en rest från den tiden då jordbrukslandskapet var mer varierat och erbjöd en stor mängd olika livsmiljöer för olika arter.
Det mekaniserade och mer rationella jordbruket ledde till att landskapet blev mindre varierat och att det fanns mindre plats för biologisk mångfald. För att bevara den mångfalden måste vi fortsätta bruka landskapet, så ett strikt skydd där ingen mänsklig aktivitet tillåts är inte en bra idé. Det har visat sig att det finns ett antal olika åtgärder för biologisk mångfald som kan kombineras med ett rationellt jordbruk. Jordbrukare kan till exempel lämna osådda rutor i åkrar för att gynna sånglärkor eller så remsor av blommor längs med åkerkanter för att gynna pollinerande insekter, våtmarker kan anläggas och ge utrymme för ytterligare mångfald samtidigt som de fångar upp läckande näring från den omgivande marken.
Jordbrukslandskapet är alltså ett exempel på hur biologisk mångfald och mänsklig aktivitet kan samexistera, även om det fortfarande är oklart hur mycket av den ursprungliga mångfalden som kan räddas med hjälp av olika åtgärder i det moderna landskapet. Detsamma borde förstås vara möjligt för andra ekosystem, även om varje ekosystem har sina speciella förutsättningar. Detta kan sägas vara ett typiskt ekomodernistiskt perspektiv – att se hur människan också genom ny kunskap eller teknik kan vända sin påverkan till att bli positiv.
Skogen och skogsbruket är ett annat aktuellt exempel, och det pågår just nu en debatt om hur mycket som behöver undantas från brukande, hur mycket som behöver brukas extra hänsynsfullt och hur mycket som kan brukas med enbart generella hänsynsåtgärder. Det finns ett antal olika åtgärder som kan vidtas vid normalt skogsbruk som har potential att bidra till att bevara den biologiska mångfalden. Ett exempel är att brukaren kan skapa död ved genom att kapa träd och lämna dem liggande eller stående för att efterlikna den naturliga processen där träd i olika åldrar dör och blir en livsmiljö för en mängd olika organismer under sin nedbrytning. Skogsbrukaren kan också lämna grupper av träd för att skapa dungar eller “gröna korridorer” genom landskapet. En annan åtgärd kan vara att ha en större variation av trädslag i beståndet, något som både gynnar mångfalden och kan lindra effekterna av skadedjur och sjukdomar, dvs öka beståndets resiliens.
Om rätt åtgärder vidtas och visar sig ha positiva effekter på lång sikt är det alltså möjligt att framtiden för skogslandskapet är ett slags kontinuum mellan brukade skogar med generell eller extra hänsyn och strikt skyddade områden, snarare än ett landskap som är uppdelat enbart i strikt skyddade respektive hårt exploaterade områden. Denna typ av landskap ger mer utrymme för mänsklig aktivitet och kanske också högre resiliens för mångfalden. Men skogslandskapet och åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden där visar också tydligt på hur olika ekosystem erbjuder olika utmaningar.
Två faktorer blir extra tydliga när man pratar om att kombinera biologisk mångfald och mänsklig verksamhet just i skogslandskapet; kontinuitet och konnektivitet. Kontinuitet innebär att en biotop måste erbjuda rätt livsbetingelser under en lång tid, det kan handla om rätt mikroklimat, eller rätt substrat som till exempel döda trädstammar av en viss grovlek och i ett visst nedbrytningsstadium. Konnektivitet innebär att det måste finnas rum i landskapet för arter att sprida sig eller röra sig, exempelvis stråk av skog som är tillräckligt tät för att kunna erbjuda skydd under förflyttning mellan olika platser i landskapet, eller att det finns lämpliga växtplatser för växter och svampar inom ett avstånd som frön eller sporer kan korsa. Kontinuitet och konnektivitet är förstås viktiga för mångfalden i alla landskap men i skogslandskapet blir värdet av kontinuitet extremt tydligt. Många arter kräver kontinuerligt rätt mikroklimat, som att mark- eller luftfuktigheten permanent håller sig inom ett visst spann, andra arter kräver död ved av rätt beskaffenhet. Att uppnå sådan kontinuitet kräver långsiktig planering; det måste finnas stadig tillgång till träd i en viss ålder där de behövs, rätt beslut om vad som ska sparas måste fattas vid varje ny avverkning och det kan krävas samordning mellan flera olika markägare för att åtgärder i skogsbruket ska få goda resultat på lång sikt. Utmaningen här är alltså inte bara att hitta och utvärdera konkreta åtgärder att utföra, det handlar också om att skapa institutioner som stödjer verkligt långsiktig planering.
Det är alltså viktigt att förstå att bevarandet av biologisk mångfald är komplext och att det inte går att fastna i något enskilt paradigm som begränsar vilka möjligheter man ser. Naturen är inte nödvändigtvis något som alltid måste skyddas från mänsklig påverkan. Många artrika ekosystem är ju faktiskt skapade av människor och i även i modern tid kan mänsklig verksamhet och biologisk mångfald ofta samexistera om man planerar för och ger den utrymme.
Å andra sidan kan man inte heller fastna i fromma förhoppningar om att det alltid finns något smart trick som gör att man inte behöver välja mellan vad som skulle vara ekonomiskt rationellt på kort eller medellång sikt och vad som skulle vara bra för den biologiska mångfalden. Ibland kommer man vara tvungen välja det ena eller det andra, och då måste man vara medveten om den risk det innebär för den biologiska mångfalden i stort.
Att stoppa den pågående massutrotningen är en stor utmaning. Men vi har en hel del kunskap om vad som behöver göras och ytterligare forskning kommer lära oss mer om vilka möjligheter vi har. Det finns alltså fortfarande hopp, om vi är beredda att lyssna på vetenskapen och arbeta fram politik och styrmedel utifrån den kunskapen.
Comments