Idén om frikoppling är en grundpelare i ekomodernismen. Den innebär att det är möjligt att separera ökat mänskligt välstånd från en ökande förbrukning av naturresurser och påverkan på planeten. Den ekonomiska aktiviteten kan öka, samtidigt som avtrycket vi lämnar på vår planet och på de naturresurser, ekosystem och miljöer vi utnyttjar minskar.
Det här är en tanke som av många upplevs som kontraintuitiv. Vi är vana vid att betrakta ekonomisk tillväxt, befolkningsökning och ökad konsumtion som företeelser som har en närmast direkt koppling till negativ miljöpåverkan. Vi förknippar dem med ökande användning av fysiska resurser. Många uppfattar därför frikopplingen som en utopi, då de menar att rikare liv för människor alltid innebär en ökad belastning på planeten.
Ekomodernismen menar att det inte måste vara så. Ekonomisk tillväxt kan visserligen – så som den mäts – bestå i en ohållbar ökning av uttaget av resurser. Men den har oftare sitt ursprung i en effektivare resursanvändning. Förmågan att göra saker smartare är grunden för ett ökat välstånd. Teknisk utveckling och effektiviseringar leder till att allt större värden kan skapas ur de resurser vi använder. Den delen av tillväxten, den som sker utan att uttaget av resurser ökar och utan att påverkan på miljön blir större, det vill säga genom frikoppling, är både möjlig och ett omistligt verktyg i kampen mot miljöproblemen. Förbättringarna blir också bestående då tillväxten är hållbar. Det finns gott om exempel som visar hur vi historiskt har minskat resursanvändningen samtidigt som välståndet ökat kraftigt.
Utvecklingen inom jordbruket är ett viktigt exempel. Under årtusenden var produktionen av mat starkt förknippad både med en ökande markanvändning och med ökande behov av arbetskraft. Så sent som i början av 1950-talet arbetade över 800 000 svenskar i jordbruket. Den odlade arealen i Sverige var över 3,5 miljoner hektar. Idag odlas drygt 2,5 miljoner hektar av drygt 150 000 personer, men trots det är avkastningen högre. Som exempel produceras idag tre gånger mer vete per hektar än i början av 1950-talet. Förklaringen är utveckling och innovation inom allt från växtförädling till maskiner och konstgödsel. Idag arbetar bara runt två procent av befolkningen i jordbruket. Stora grupper kan nu istället ägna sig åt annat. Det har gjort samhället rikare.
Skiftet inom jordbruket har både inneburit att en växande befolkning kunnat födas och att markanvändningen har förändrats, exempelvis genom att skogsarealen har ökat. Dessutom har utvecklingen inneburit att urbaniseringen och förtätningen kunnat förstärkas. Det ekologiska fotavtrycket av liv i täta städer är mindre än på landsbygden tack vare de små avstånden, samordnade transporter, energisnålt boende och en stor andel tjänster i konsumtionen. Därmed har urbaniseringen inneburit att människans avtryck är mindre än det annars skulle ha varit. Vi behöver inte längre ta allt mer jord och allt mer arbetskraft i anspråk för att producera mat.
EN DEMATERIALISERING AV EKONOMIN
Under de senaste decennierna har frikopplingen börjat bli tydlig inom allt fler områden. Studier av resursanvändningen i den amerikanska ekonomin visar att 36 av 100 undersökta fysiska råvaror passerade sin topp i absoluta tal före 2010. Användningen har sedan dess minskat trots att både ekonomin och befolkningen fortsatt växa. Ytterligare 53 råvaror hade passerat toppen i relativa termer, det vill säga att ekonomin växte snabbare än resursanvändningen. En liknande studie för Storbritannien kom till samma slutsats: användningen av allt från vatten till byggnadsmaterial och papper har passerat toppen och börjat minska, trots att ekonomin fortsatt växa. Även länder som Tyskland, Frankrike och Italien uppvisar generellt utplanande eller minskande konsumtion av metaller, kemikalier och gödsel.
Trenden har kallats “peak stuff”, men kan mer allmänt benämnas som en dematerialisering av ekonomin. I takt med att länder blir rikare, eller snarare “tillräckligt rika”, och i takt med att vi genom teknisk utveckling hittar nya sätt att lösa problem börjar behovet av fysiska råvaror minska.
Ökad återvinning är ett bra sätt att återanvända resurser, men det är viktigt att påpeka att dematerialiseringen inte beror på den. Inte heller att konsumtion av tjänster ökar är förklaringen; den minskade resursanvändningen drivs istället av andra faktorer. Ett litet men talande exempel är en sådan enkel sak som aluminiumburken. När aluminium för första gången ersatte stål i produktionen i slutet av 1950-talet vägde en burk 85 gram. Tack vare teknisk utveckling och att det hela tiden funnits en drivkraft att spara aluminium för att göra burkarna billigare har produktionen förbättrats. Idag väger de flesta aluminiumburkar runt 15 gram. I andra fall har mer radikala innovationer inneburit att produkter kunnat ersättas eller integreras. En smartphone kan vara en relativt resursintensiv produkt att producera, men den innehåller samtidigt funktioner som ersätter radio och musikspelare, stillbilds- och filmkameror, miniräknare och GPS-enheter.
Utvecklingen gäller inte bara fysiska råvaror utan också de flesta utsläpp som är förknippade med konsumtion eller produktion. En svensk studie från 2020 fann att 24 av 26 farliga utsläpp minskat sedan 1990, varav många med mer än 50 procent. Teknisk utveckling har spelat en stor roll, men även lagstiftningen: 1990-talets förbud mot bly i bensin och utfasningen av freoner har lett till utsläppsminskningar på 95 respektive 93 procent.
DEN EKONOMISKA TILLVÄXTEN OCH KLIMATFRÅGAN
Ett annat viktigt exempel på frikoppling är kopplingen mellan ekonomisk tillväxt på samhällsnivå och klimatutsläpp. Delar av den traditionella miljörörelsen menar att förbränningen av fossila bränslen skulle vara kopplad till den ekonomiska tillväxten och att det därför skulle vara omöjligt att lösa klimatfrågan utan att stoppa den ekonomiska utvecklingen, eller att det till och med skulle krävas en ekonomisk återgång.
Det finns dock många exempel på att ekonomisk tillväxt sker utan att konsumtionen av fossila bränslen ökar. Sverige är ett sådant exempel. Sedan 1950 har den svenska bruttonationalprodukten – det samlade värdet av varu- och tjänsteproduktionen i ekonomin – sexdubblats. Samtidigt är våra koldioxidutsläpp lägre idag än de var då.
Det har främst skett tack vare omställningen i energisystemet. Det svenska kärnkraftsprogrammet i kombination med en övergång till fjärrvärme, en omfattande elektrifiering av industrin och en ökad användning av biobränslen har inneburit att koldioxidutsläppen har halverats sedan toppen 1973 samtidigt som den svenska ekonomin vuxit rejält.
En vanlig invändning mot detta resonemang är att utsläppen inte försvunnit utan bara flyttat till andra länder som Sverige sedan importerar varor från. De som argumenterar så menar att om man också mäter de konsumtionsbaserade utsläppen som sker på grund av produktion i andra länder så finns det ingen frikoppling.
Men det stämmer inte. Det är visserligen sant att Sverige importerar mer nu än under 1950-talet och att en ansenlig mängd utsläpp genereras utomlands på grund av vår efterfrågan. Men de konsumtionsbaserade utsläppen minskar också. Sedan Naturvårdsverket började föra sådan statistik 2008 har utsläppen från vår konsumtion minskat från drygt 100 miljoner ton CO2 per år till 82 miljoner ton 2018. Den svenska exporten är också större nu än tidigare. De varor och tjänster som exporteras från Sverige har ett litet klimatavtryck jämfört med om de skulle ha producerats någon annanstans, med några få undantag. Exporten gör därmed klimatnytta genom att tränga undan smutsig produktion i andra länder.
Det är också viktigt att påpeka att importutsläppen sker för att de länder som Sverige importerar från inte har ställt om energisystemet som Sverige gjort. I de flesta fall har de en betydligt mer utsläppstung produktion. Det finns dock inget som säger att det måste vara så. Andra länder hade kunnat ställa om sin energi- och industriproduktion på samma vis som Sverige har gjort. Vissa har också gjort det eller påbörjat en sådan process: en ny studie som analyserade frikoppling fann att 32 länder frikopplat sin ekonomiska tillväxt från sina koldioxidutsläpp. I andra fall har klimatfrågan varit alltför lågt prioriterad. I sammanhanget kan det vara värt att påpeka att Sveriges omställning av elproduktionen inte främst gjordes av klimatskäl utan för att minska beroendet av importerad olja av ekonomiska och säkerhetspolitiska skäl. Det förändrar dock inte att omställningen gjordes och att den nu gett Sverige ett bra utgångsläge i klimatomställningen, när exempelvis transportsystemet också ska bli fossilfritt. I takt med att allt fler länder på allvar har kommit igång med sitt klimatarbete så sjunker de konsumtionsbaserade utsläppen ännu mer.
POLITIKENS OCH MILJÖRÖRELSENS ROLL
Frikoppling – även det som kallas absolut frikoppling, där tillväxten kan öka samtidigt som resursanvändningen eller miljöpåverkan minskar i absoluta tal – är en realitet. Det är viktigt att ha med sig när man resonerar kring miljöproblem, inte minst eftersom det innebär att det inte finns någon motsättning mellan välstånd och hållbara ekosystem eller låga klimatutsläpp. Det är hoppingivande då det innebär att kampen mot fattigdomen kan fortsätta utan att det skadar planeten och att vi som har det bra kan få det ännu bättre.
Att frikoppling sker på många områden betyder inte att ekonomisk tillväxt alltid av godo när det kommer till resursanvändning eller miljöpåverkan. Frikopplingen är ingen automatisk process som uppstår tack vare ekonomisk utveckling. Den behöver skyndas på, ibland till och med tvingas fram, av en ökad miljömedvetenhet och genom medvetna politiska beslut. Teknisk utveckling och innovation är viktiga beståndsdelar för att möjliggöra frikopplingen, men skiften till bättre teknik uppstår också ofta som ett direkt resultat av ett ökat medvetande om miljöproblem, vilket i sin tur leder till politiska åtgärder.
Man kan ha olika uppfattningar om hur det ökade välståndet ska fördelas och om hur de resurser som den skapar ska användas. Ekomodernismen har inga bestämda uppfattningar om den saken. Ekomodernismen är en bred miljörörelse som samlar personer från höger till vänster. Vi förenas dock i uppfattningen om att ekonomisk tillväxt är nödvändig för att minska fattigdomen och förbättra tillvaron för de som har det sämst ställt.
Idén om frikoppling ligger även till grund för ekomodernismens syn på befolkningstillväxt. Delar av den traditionella miljörörelsen anser att befolkningstillväxt är oförenlig med miljömässig och klimatmässig hållbarhet. Visserligen är det mer utmanande för en stor befolkning att leva hållbart än för en mindre, men synsättet att befolkningen borde minska får snabbt obehagliga undertoner. Människan är inte problemet. Det finns ett egenvärde i att människor har det bra och får det bättre. Framför allt är det fullt möjligt att förena en växande befolkning med minskad fattigdom, friska ekosystem och ekonomisk aktivitet som inte hotar vårt klimatsystem.
Comments