Ekomodernismen är en miljörörelse som till viss del har samma utgångspunkt som många av de traditionella miljöorganisationerna. Miljöfrågorna måste ta större plats och prioriteras högre både i våra vardagliga liv, i samhällsekonomin och i våra politiska system. Inte minst måste mer göras för att hejda klimatförändringarna.

 

Samtidigt har ekomodernismen uppstått ur insikten att de traditionella miljöorganisationerna kommit att formas av en alltför snäv syn på miljön och på människans relation till den. Den grundläggande idén hos den traditionella miljörörelsen kan - förenklat - sägas vara att människans påverkan på naturen i princip alltid är negativ och att den därför måste tryckas tillbaka. Den grundsynen har haft stor påverkan på vilka åtgärder man föreslagit. Inom jordbruket har man exempelvis motsatt sig en ökande storskalighet, intensivare markanvändning och användning av ny teknik, som genmodifiering. Idealet har istället varit det ekologiska och småskaliga jordbruket trots att det kräver att större ytor används än om jordbruket varit mer effektivt.

 

En av ekomodernismens grundtankar är tvärtom att den mänskliga påverkan i många fall behöver intensifieras. En högre produktivitet, till exempel i jordbruket, är viktig för att minska fattigdomen men också för att fysiskt skapa utrymme för ekosystemen. De industriella och tekniska revolutioner som ägt rum inom jordbruket har inneburit mat för miljarder människor som annars hade gått hungriga. Utvecklingen har också skapat miljöproblem, men de måste lösas med hjälp av bättre teknik, politisk reglering och ett ökat fokus på miljöfrågorna – inte genom en återgång till ineffektiva metoder som många gånger också hade en stor miljöpåverkan. En lång rad miljöproblem har också lösts på det här sättet.

 

Ekomodernismen hävdar idén om frikoppling: kombinationen av ekonomisk tillväxt, mänsklig innovation och ökad miljömedvetenhet innebär att världen på samma gång kan bli rikare och minska sin negativa påverkan på miljön. Frikoppling av tillväxt från miljöförstöring och klimatpåverkan gör det möjligt att fortsätta kampen mot fattigdomen samtidigt som de väl fungerande ekonomierna tillåts fortsätta växa. Tillväxten sker då genom effektivisering och innovation. Om antingen kampen mot fattigdomen eller tillväxten hindras går det inte att hitta fungerande, moraliskt legitima eller socialt accepterade lösningar på miljöproblemen.

 

Även inom energiområdet har det stor betydelse hur intensiv verksamheten är. En viktig skiljelinje mellan ekomodernismen och traditionella miljöorganisationer är synen på kärnkraften. Den traditionella miljörörelsen är nästan utan undantag kritisk till denna teknik. Kärnkraften producerar mycket stora mängder energi på en begränsad yta. Det gör den till en, ur miljösynpunkt, en attraktiv teknik. Den ger tillgång till ren, koldioxidfri och planerbar energi utan stora ingrepp i ekosystem eller naturmiljöer just för att den inkräktar så lite. 

 

Energisystemet är nyckeln till att lösa klimatfrågan. Därigenom får kärnkraften en nyckelroll för våra möjligheter att stoppa klimatförändringarna. Den är det enda skalbara och fossilfria energislag vars produktion kan styras efter behovet. 

 

Både det moderna jordbruket och kärnkraften illustrerar väl hur mänsklig innovation kan lösa miljöproblem och samtidigt bidra till en växande ekonomi och därmed till minskad fattigdom. Ekomodernismen formas i övertygelsen om att den här synen på teknikens möjligheter och människans förmåga behövs inte bara för att hantera klimatkrisen utan också i kampen för friskare hav, för den biologiska mångfalden och för att ekosystemen ska fortsätta möjliggöra goda liv för alla.